Vasas flora och fauna

Vasas flora och fauna har ända sedan debutalbumet 2015 tillhört de allra mest säregna musikaliska företeelserna du kan finna. En trio med hög integritet, men med minst lika nära till totalt avväpnande nakenhet. Kombinationen av knivskarpa samhällsbetraktelser och vardagsnära igenkänning har gett bandet en lyssnarskara som ständigt återkommer till dess oeuvre – oavsett om det är på ett utsålt Kulturhuset i Stockholm eller ett trädgårdscafé i Österbotten. Albumen – ”Släkt med Lotta Svärd”, ”Veneziansk afton” och ”Möte med skogsgardisterna” – kan ses som moderna klassiker sprungna i en svensk-finsk kontext. Lika älskade av kritikerna som av gemene lyssnare.

Vasas flora och fauna berättar något om samtiden och om historien på båda sidorna Bottenviken – om livet nu och då, och sålunda i förlängningen något om oss själva. Vasas flora och faunas värld känns just sådan: skapad i dragkraften mellan berättare och mottagare, med en rakhet som känns ovanlig i samtiden.

I somras släpptes det nya studioalbumet “Man blåser bort” som Mattias Björkas beskriver så här:

”Vi är många som är besvikna på mycket, och man hanterar det på olika sätt. Vissa kryper tillbaka in i sitt skal och förblir där resten av livet, andra går till angrepp mot vänner och bekanta. Man kan sjunka ned i värsta sortens bakåtsträvan, eller i substanser. ”Man blåser bort” är besvikelsen som atmosfär, den gryende kollektiva misstanken om att det inte kommer att bli något mer. Det utspelar sig på ett torg som nu för tiden tycks vara för stort. Vinden leds från motorvägen rakt in mot torget. Där absorberas den av tre vänner som sitter där för att de behöver varandra mitt i livet.”