”Världen har varit så storlagen så länge och jag har börjat längta efter en så simpel sak som att spela och sjunga igen utan band.
Jag ser framför mig att jag är ute i världen å sätter mig nånstans å lyssnar på en trubadur eller poet som sitter själv och spelar sin musik och sina texter på nått småställe. Jag gillar verkligen den känslan. Livet liksom.
När jag var 25 år gammal turnerade jag så i Tyskland, det var bara jag och en liten väska, flera av dom gigen minns jag fortfarande som väldigt roliga. När jag är ensam blir det mer tilltal till publiken och är dom med på noterna blir det nått annat, mer mänskligt, än dom stora sammanhangen.
Det är pianot som är grunden i allt jag gör och har gjort och det är där allt började. Även om livet har tagit sig helt andra vändningar, och jag knappt övat på decennier, är det fortfarande som att komma hem när jag sätter mig där. Därför känns det inte särskilt läskigt att spela ensam, sång och piano är som en duo. Så jag är inte ensam.